secretsuntold

Solens strålar sken genom ladans smala springor. Dess ljus träffade pojkens illröda, smärtande händer. En olycklig pojkes gråa vardag, just den pojke med de små oskyldiga klarblå ögonen. De ögon som aldrig skådat ett ljus, mörker efter mörker tynger dessa ögon till grunden. Slagen från faderns svarta läderskärp upphörde och pojken föll lätt som en fjäder ner på ladans halmiga mark. Pojken låg kvar för ögonblicket och kved smärtande för sig själv "om du Gud i himmlen finns, må du välsigna mig". Matklockans gälla ljud tjöt genom pojkens små öron, nu var det dags för middag. Pojken vandrade på skakande ben mot husets blå rangliga huvudingång.
    En os av blommkolssoppa spred sig när den blå dörren sakta öppnades och den olyckliga lilla pojken tassade tyst in till sin plats vid matbordet där alla hans sju syskon redan satt till bords, den ända som saknade var de åtta barnens far. "Börja ni" sade barnens mor med den vänligaste av röster.  "Men..." en tystnad spred sig genom matsalen. "Inte innan bordsbönen." Pojkens mor var djupt kristen och litade på Gud vid alla tillfällen men även väldigt ängslig och försiktig människa. Till skillnad från hennes make. Han var argsint, våldsam och talade nästan aldrig, inte sedan hans föräldrar, som pojken aldrig hann träffa, gick bort under sekelskiftet. Innan dess var pojkens far en ruskigt glad prick som älskade att fiska mer än allt annat han kunde tänka sig. Varje söndag efter dagsarbetet var avklarat vandrade han på den grusiga lilla skogsvägen ner till sjön med sitt metspö, men nu står den bara och samlar damm i fiskeboden.
    De sörplande ljuden från barn som drack sin soppa upphörde, den gick ett sus av tystnad genom matrummet. Så tyst att de skulle kunna höra en nål falla. Den blårangliga dörren for upp med en duns och in störtade en arg far som inom loppet av två sekunder satt ner på sin plats runt matbordet och åt fortare än pojken någonsin satt honom äta. Till och med fortare än den gången han gick vilse i grannskogen och var borta i fyra dagar. Barnen började försiktigt att äta av sin soppa, alla utom den lilla olyckliga pojken. Han satt där på träpallen och granskade sin fars motbjudande bordsskick. Han ryckte hastigt till när han möttes av faderns svarta blick.
    Och nu låg pojken på den nygrusade uppfarten med stinkande blommkolsoppa över de trasor han bar som kläder. Han tittade bort mot den lilla landsvägen och reste sig långsamt upp och tog några skakiga steg framåt. Han var så trött och förbannad på sin far och så besviken på sin mor som aldrig vågat ställa upp för varken honom eller hans syskon. "Jävla gubbjävel, nu skulle allt mor höra mig. Jag svor och jag gör det gärna igen" Pojken tog några ursinta steg och sparkade på en sten med sina lortiga små barnfötter "AJ SABLA STEN"
    Pojken satte sig ner och blåste på sin fot. När han då upptäckte att han hade gått fel, omgiven av ändlösa ängar stod han där på en liten, smal grusväg. Han sprang och sprang, ett tungt mörker slöt sig för pojkens ögon, en sten fällde pojken så att han föll lätt som en fjäder ner på ängens gröna gräs. "Jag är inte ensam, jag är inte rädd" upprepade pojken för sig själv. Han fattade mod och slog upp sina små ögonlock, där var den.
    Det vackraste ting dessa klarblåa ögon någonsin skådat. Pojken kröp närmare i det gröna gräset och plockade upp den och lyfte den mot solens ljusa sken. Dess ljus, dess utstrålning, dess unika kraft, alla trubbel och allt trassel upphör. I pojkens tankar återstod det endast lycka, endast lycka. Den lilla pojken vandrar vidare och i sina aktsamma händer bär han med sig det vackraste han någonsin skådat. Steg efter steg, äng efter äng.